En härlig söndag

Vi sov ut, efter att ha kommit hem lite sent i lördags. Vi var hemma hos vänner och åt en fantastisk middag. PU ( kocken på bilden) är så bra på att laga mat och vi får alltid avnjuta bra mat, även denna kväll.

Barnen ville inte gå hem, så vi njöt av vännerna så länge vi fick. Men då vaknade vi alla lite senare idag, skönt nog.

Vi drog nästan direkt iväg till Täby Centrum på förmiddagen för att tjejernas moster Jessica skulle ta dem på bio. Det betydde att Boston och jag fick gå i butiker helt för oss själva i ca 2 timmar. Tjejerna älskar Joe & The Juice så det blev en härlig juice för oss och en smoothie till dem innan bion.

När vi äntligen hade lite egentid, så var jag var klar med mina ärenden efter en kvart. Att shoppa nytt just nu känns inte riktigt kul. Min kropp är inte i det tillstånd den vill vara i, så innan jag går loss på nya byxor så ska julmaten brännas bort. Höstens alla sjukdomar har satt stopp för mina planer på att komma tillbaka till den form jag hade då vi gifte oss. Ja, åren har gått och jag har skjutit på det allt för länge. Som en tränare sa till mig; man har 2 år på sig att skylla på barnafödsel….. sen är det kört. Mina är nu 5 och 6. Jag kan inte skylla på det längre. Hur som, jag försöker inte att shoppa nu. Försöker! Känns onödigt. Har slängt alldeles för många ”tjockbyxor” genom åren. Dags att komma i alla de jeans jag har istället. Bara den här envisa öroninflammationen försvinner helt. Har fortfarande lock på ena örat, efter 3 veckor. Knas!

Jag investerade i en PT i början av 2017, som gav mig ett kostschema och vi skulle ha 12 pass ihop. På 3 månader skulle jag komma tillbaka lite. Men återigen, alla sjukdomar jag dragit på mig satte stopp för den planen. Och kostschemat kändes inte riktigt som det passade mig, kom jag på efter att ha provat ett tag. Jag vet vad som fungerar för mig. Äta mindre, motionera mer. Enough said. Jag tycker om att leva och äta gott. Dricka goda viner och umgås kring mat har varit och är en stor del av mitt liv sen länge. Så eftersom jag mår bra av den livsstilen, så tänker jag fortsätta med det. Allt med måtta. Livet är kort och för skört för att inte njuta till fullo.

Vi möttes upp och satte oss och fikade. Jag tog en Chailatte som jag inte har druckit på evigheter. Smaken påminner mig om LA. Minnen. Boston tog en varm choklad. Kaffe får mig att bli lite extra stissig just nu, så jag tar det lugnt med kopparna på dagen. En på morgonen unnar jag mig. Den bästa koppen ändå, om jag får säga.

Efter tjejernas bio så serverades söndagsmiddag hos mamma och pappa. Så mysigt. Syrran var med också.

Nu sitter jag och väntar på att Boston ska få barnen att sova. Pga den sena uppstigningen så har nattningen tagit EVIGHET idag. Så vår plan på att bränna av ett avsnitt av ” På Spåret” lär nog spricka. Det är kanske bara bra. Ska ta och lägga mig lite tidigare. Imorgon återgår jag till verkligheten och accepterar att det nu är ett nytt härlig år, 2018. Måndag, here I come!!!

 

Innan skeppet sjunker…..andas!

Det är oroväckande att läsa på internet om hur många som mår dåligt. Hur många som har blivit utmattade i 2017. Hur många som känner sig deprimerade för tillfället. Det tråkiga är att jag känner igen mig i det som skrivs. Just nu, i skrivande stund, så har jag återigen blivit påmind om hur viktigt det är att vara snäll mot sig själv, mot de man älskar. Att återhämta sig och att ta hand om sig. Har jag gjort det som jag sa att jag skulle göra 2017? Svar nej. För det är SÅ KUL att jobba. Det är så roligt att efter så många år äntligen vara igång igen. Barnen är lite större så jag har lite mer utrymme för att utveckla mig själv och min egen karriär. Jag hade dock aldrig trott att det skulle vara så svårt att kombinera dessa två roller, mammarollen och yrkesrollen. Det kändes så lätt i början. Men jag är en arbetsnarkoman, när jag väl kommer igång. Skulle kunna vara i studion 24/7, 7 dagar i veckan, om jag inte hade en familj. Musiken är idag min drog, min kick, det som får mig att gå igång. Men utan min hälsa och min energi, så blir det ingen musik. Det finns inga melodier kvar i mig då. Det som kommer ut är inte så bra, om jag själv får säga. Som mamma är jag inte den jag vill vara om all min energi är tömd i arbetet. Min kropp och själ skriker på mig att nu är det dags! Enough is enough. Trodde KBT i våras skulle hjälpa mig att organisera mig bättre, att må bättre. Jag har redan glömt det verktyg jag fick. Eller valt att glömma. Nu tar jag tag i det igen. Att vara småbarnsmamma är en av de svåraste uppgifter jag någonsin har haft. Jag är ju liksom gjord för att vara en bra mamma. Det sa alla till mig innan jag fick barn. ” Åh, du kommer bli en sån bra mamma.” Ok, då måste det ju vara så. Trodde det skulle vara som en dans på rosor, men tji fick jag. Allt skulle ske på en gång. Vara världens mamma, skriva världens bästa låtar, vara den bästa fru ever allt vad det innebär, laga all mat à la restaurant och vara den coolaste mest omtänksamma vännen som finns. Det blev inte alls som jag trodde. Men, det blev ju egentligen precis som det ska vara. För det är MITT liv jag lever. Det är min historia och den är fin. Jag skapar den tillsammans med min familj. Tydligen är jag här igen för att jag måste vara det. För att förstå mig själv bättre. Eller?

Efter en meditation jag hittade på Youtube, helt slumpmässigt, så har jag rensat tårkanalerna och fyllt min själ med ljus och kärlek. Jag försöker på ett flummigt sätt lyssna på själen, enligt instruktion. Det gick lätt. Jag kände att jag fick snabba svar. Tydliga svar. Vad behöver jag? Jag behöver mig själv! Mina barn, min man, min familj. Jag behöver göra annat än bara älta musik dagarna i ända. Kanske sticka en tröja, eller virka något? Inte vet jag. Men något annat. Laga mer mat, då det faktiskt är en av mina passioner i livet. Jag behöver min kropp och hjärna och de behöver motion. Det ska de få Nu så….. ! Lättat! Lättad! Lättare! Jag kommer nu att försöka meditera och reflektera varje dag. Något som jag anser bli en av mina återhämtningssätt. Promenera i frisk luft och natur. Yoga, det var länge sen jag gjorde. 2018 är kanske det året jag hittar tillbaka till yogan.

För jag vet en sak säkert. Jag är precis den jag ska vara. Jag är unik, precis som alla andra människor. Vi är alla unika. 2018 kommer att bli ett fint år, det med.

Laddar om. Tar på mig kläder. Torkar tårarna. Kanske tar på mig lite smink, om jag orkar. För mina barns skull, så ska jag orka. De kommer snart hem och då är det pyssel på agendan. Kompisar ska följa med hem, barn ska skjutsas till kalas, presenter ska fixas. Ja….. mamma Josefin, det är jag det.

Sen ska jag mysa hela fredagen lång. Tända brasan, äta tacos eftersom barnen vill det, kramas massor.

Någon som känner igen sig ?

Vad gör ni för att känna er lättare?

Varma kramar och jag önskar er massa fredagmys!

J.

 

Bye bye 2017

Ja, det där bokslutet som jag ska göra….. det är inte gjort. Med det sagt så var 2017 ett väldigt intensivt år. Jag är trött fortfarande. Trodde ett par veckors lov med mest slappande på agendan skulle göra susen. Men då räknade jag inte med att ha den värsta öroninflammation jag någonsin haft hela den tiden. Jag är inte riktigt bra än. Så ordentlig återhämtning blev det inte. Den börjar jag med nu och så fort örat är helt bra så känner jag att året verkligen kan börja.

Det sämsta med 2017 har varit min hälsa. Jag har haft infektion på infektion och det har varit ena utdragna förkylningen efter den andra. Nonstop. Jag drar på mig allt som finns, speciellt om det kommer från förskolan. Barnen blir ju sjuka titt som tätt men de repar sig fort, tycker jag. Jämfört med mig, som är kass i ca 6 veckor och frisk i 2. Sen börjar det om. Som tur är så ska jag undersökas av specialister snart. Det är lite tråkig livskvalité och jag känner att jag missar alldeles för mycket av min tid med barnen. De förtjänar en frisk mamma som orkar leka och vara ute och springa omkring. Men de får ofta höra att jag inte kan pga mina förkylningar. Jag har missat mycket arbete på grund av hälsan, eller bristen därav. Så hej-då 2017. Jag är friskare 2018.

Det bästa med 2017 är nog det faktum att jag har fått med 2 låtar i Mello. Ja, det är stort för mig, då jag har sökt i över 13 år. Så jag är stolt över de två bidrag som jag har med. Ett framfört av Sigrid Bernson och det andra av Martin Almgren. Det ska bli grymt kul! Sen är det alltid otroligt kul att följa utvecklingen av våra döttrar, självfallet. De växer upp snabbt. Min äldsta har börjat 6-årsverksamhet, bara det. Hon är skolbarn nu. Familjen har köpt en båt, som vi har längtat efter i flera år. En liten till att börja med. Men den är VÅR.

Avslutet på 2017 har varit mysigt och precis det jag behövde. Jag har myst och vilat så gott det gick. Vi tog in granen … jag menar vi packade upp granen… tidigare än vanligt. Vi har plastgran då jag är allergisk. Inte den vackraste, men den fyller sin funktion. Fick njuta av det ena fina lussetåget efter det andra i år. Underbart härligt. Skratt blandat med traditionell julmusik. Härligt.

Vi har bakat och pysslat.

Jag missade tyvärr några få event pga öroninflammationen. Men Boston och tjejerna fick gå på biopremiär med mormor och morfar, på Monky. Hem kom den här lilla loppan, supernöjd över att få se ut som en apa.

Den efterlängtade julafton firade vi hemma hos oss. Min familj kom. Syster Jessica med hennes två söner Kalle och Gustav, mamma och pappa. Vår minsta hade tyvärr hög feber från och med uppesittarkvällen så hon låg mest i soffan. Men vi andra mös på med god mat och härligt sällskap.

Vill inte klanka ner på årets tomte för mycket, men låt säga att det var en dum idé att låta en nära släkting köra en fransk version, med kvinnlig stämma. Speciellt med en rosa kudde tagen från soffan på magen. Det tog 1 sekund så hade den äldsta kläckt det….. ” Det där är ju mormor ju……. ”. Det fina var att hon ändå spelade med lite, tackade tomten för paket osv. Kanske för lillasysters skull. Kanske för att hon trots allt är lite förvirrad fortfarande. Vem är mannen i den röda dräkten? Hur som hade den riktiga tomten ändå kommit på natten och lagt presenter i deras julstrumpor.

Syrran, mamma och jag vid vårt lilla julbord. Det var knytis och allt som alla önskade fanns med.

På juldagen gav vi oss av till Lidköping och min mans familj. Den lillas feber var borta och vi fick en ”andra” julafton tillsammans med hans sida. Alltid mysigt att komma hem till svärmor och svärfar där traditionerna är viktiga och stabila. Inte riktigt så jag växte upp. Vi hade mer ” bara vi är tillsammans” mentaliteten. Så vare sig det var hemma, i fjällen, på en ö, på Bali eller where ever… bara vi var tillsammans. Det här som finns i Lidköping är för mig ovanligt och väldigt mysigt. Samma traditioner varje år, inget ruckas på. Det är pyntat och ombonat för julen till max. Härligt. Alltid tacksam att få komma dit och bli så väl omhändertagen. Lyx!!!

Farmor är dessutom grym på korsord. Och tjejerna älskar att vara hemma hos dem. Win win. Mamma och pappa får vila oerhört mycket och tjejerna får uppmärksamhet hela tiden. Lycka. Den lilla sov till och med över hos storkusinen Elin en natt. Otroligt medveten var hon, när hon fick inbjudan. Trodde det inte skulle ske, men det gick. Och hon klarade det galant. Hur trygg som helst hemma hos faster Ingela med familj. Underbart.

Ena lyxfesten efter den andra. Här på middag hemma hos svägerskan min med familj. Min mans svåger Torkel på bilden.

Sista festen på året firades hemma i Åkersberga hos vänner. I lugn och ro, med god mat och trevligt sällskap. Helt perfekt lagom på alla vis. Barn nöjda, föräldrar nöjda. Det var supertrevligt!

Tack 2017. Det var ett bra, tufft men minnesvärt år. Som varje år i våra liv. Jag ser fram emot 2018. Mer blogg kan jag lova! Det händer mycket nu….. ska bara ladda om lite mer…..

Vad var det sämsta och bästa för er med 2017?

Ses snart igen!

kram

mama jo

Skratta mer….. det ska jag göra i 2018!! Massor mer skratt ; )

 

Florida I miss you already!

Förra veckan åkte min kollega Erik Lewander och jag till Florida till Peg med familj för att jobba. Vi hann knappt sätta oss på planet förrens de spelade Pegs låt ” Live love learn” i högtalarna. Vi tyckte det var ett gott tecken. Syftet med resan var att försöka skriva så många bra låtar som möjligt helt enkelt. Det var i Florida vi skrev ”Ain’t No Saint” så vi kände att vi ville tillbaka till den platsen. Magisk plats! Tänk att få vakna upp så här varje morgon. Magi helt enkelt. Allt kändes lätt! Ja, lite jetlag bara, men snacka om ilandsproblem.

Familjen Parnevik välkomnade oss i sitt hus och lät oss föra oväsen i en vecka. Det finns inga så gästvänliga människor som Mia och Jeppe. Vi blev behandlade som kungligheter. Tack älskar vänner! Ni är bäst! Casa Mia, I love you!

Har fortfarande träningsvärk efter de morgonpass Jeppe körde med oss. Vi vaknade alla tidigt pga jetlaggen och Jeppe och Mia är alltid upp tidigt, så det var perfekt med träning innan våra sessions med Peg. Men wow….. eftersom jag har varit sjuk i månader så var kroppen rejält seg. Dock väldigt mycket i behov av träningen! Så sjukt skönt! Och så ett dop i poolen efter. Perfekt!

För att inte tala om den frukost Mia dukar upp varje morgon.

Vi skrev låt på låt och hoppas verkligen att det är någon av dem som utmärker sig lite mer än de andra. Vi hade alla våra egna favoriter. Så kul att jobba med Peg och Erik. Vi har alltid kul och det är lätt att skriva tillsammans. Så som det ska vara att göra musik – kul! Vi ger och tar, diskuterar, skrattar… ja kanske gråter ibland om det blir känslosamt. Men jag tycker att det är så kul, givande och lyxigt när det känns så här. Tack OGs!!!

Stolt över den här tjejen och den resa hon gör!

Min älskling kom också med på resan. Han var med för 2 år sen då allt började, så det känns så skönt att han är med. Vi fick även nästan fira vår bröllopsdag. Ja, vi gifte oss den 27/11 men han landade den 28/11. Ändå…. skönt att alltid finns vid min sida. I love you!

 

Snön faller

Uppe i ottan. Bilen på verkstad IGEN! Ja, det kostar att ha bil… speciellt en gammal fransk. Men hon är ju vårt lilla föygplan så hon får hänga på ett tag till!

In till stan för möte. Sen direkt till studion där två artister från Bulgarien väntar. Det ska skapas musik hela veckan lång!

Vad gör ni idag?

Kram


Är jag den enda som har bilbälte på mig när jag åker buss? Ja, långa sträckor med motorvägar etc. Jag är ju mamma till två barn, måste alltid tänka på det. Eller rättare sagt, jag tänker alltid på det!

Ha en härlig dag!

Ses sen……

Glöm inte ni kan följa mig på Instagram för lite mer regelbunden uppdatering!

.

För att inte tala om den frukost Mia dukar upp varje morgon.


Vi skrev låt på låt och hoppas verkligen att det är någon av dem som utmärker sig lite mer än de andra. Vi hade alla våra egna favoriter. Så kul att jobba med Peg och Erik. Vi har alltid kul och det är lätt att skriva tillsammans. Så som det ska vara att göra musik – kul! Vi ger och tar, diskuterar, skrattar… ja kanske gråter ibland om det blir känslosamt. Men jag tycker att det är så kul, givande och lyxigt när det känns så här. Tack OGs!!!

Stolt över den här tjejen och den resa hon gör!

Min älskling kom också med på resan. Han var med för 2 år sen då allt började, så det känns så skönt att han är med. Vi fick även nästan fira vår bröllopsdag. Ja, vi gifte oss den 27/11 men han landade den 28/11. Ändå…. skönt att alltid finns vid min sida. I love you!

 

Jag duger! Du duger! Vi duger!

Det är otroligt hur vi stressar fram genom livet. Att så många av oss småbarnsföräldrar faktiskt inte riktigt mår bra. Jobbar för mycket, stressar för mycket, sover dåligt och ….. glömmer att det viktigaste vi har i våra liv är just våra barn! För att du ska få det bästa utav dig… så måste du ju må så bra du bara kan. Så bra jag bara kan!

Idéen till detta inlägg dök upp för ett par veckor sedan när jag satt hos min frisör. Hon frågade hur det var…. ja, med allt. Efter att ha skrämt livet ur henne, kändes det som, när jag berättade om min vardag. Barn som gnäller, barn som aldrig är nöjda, barn som inte vill ha kläder på sig, som inte vill borsta tänderna, som inte vill äta maten jag lagat, som inte vill att pappa ska lägga då det är hans tur,…… jag berättade för henne hur min vardag helt ärligt oftast ser ut. Kände hur min temperatur i kroppen steg. Jag har ältat detta ämne länge nu, i mitt huvud, och känner att nu är det väl dags att jag sätter mig ner och skriver av mig. För jag vet, innerst inne, att jag visst duger som mamma. DU duger absolut som mamma. VI gör det mesta vi kan för att våra barn ska ha det så bra som möjligt och att de ska växa upp med bra värderingar och erfarenheter. Jag vill inget hellre än att mina barn blir stabila, omtänksamma, smarta individer som bryr sig om andra människor och som tar bra hand om sig själv. Vem vill inte det för sina barn? För jag slår inte mina barn, jag misshandlar dem inte, jag älskar dem mer än livet självt. Jag hatar.. och det ordet är ett starkt ord, jag vet…. men jag HATAR människor som inte tar hand om sina barn. Som tar till våld eller ännu värre…. sexuella övergrepp. Er kan jag knappt prata om….. för det växer ett hat i mig. Jag har själv inte utsatts för sexuella övergrepp som barn, men det är en av mina största fasor i livet….. att någon skulle göra mina barn illa. Då vet jag inte vad jag är kapabel till att göra……… Så…. phew.. …kände hur pulsen ökade där…. Jag vill skriva om det faktum att vi duger! Du duger! Jag duger!

Här är mina två små busungar på väg in till stan med mig. Vi skulle titta på när Peg uppträdde.

När jag satt där hos min frisör och gav henne min vardag, så delade hon med sig av en annan historia. Det var en bekant till henne, som hade det otroligt tufft med sin 7-åring. Ingenting dög. Hon var värdelös som mamma och kände sig helt uppgiven. Verkligen helt uppgiven! Jag blev berörd och ville egentligen finna denna kvinna och krama om henne och säga just…. ” Du duger! Du ÄR en bra mamma !”. Vi gör så gott vi kan med de medel vi har. Mina barn har allt de behöver. Mat på bordet, varma kläder, en säng att sova i och massor utav kärlek. De växer upp i ett kärleksfullt hem. Sen har de en mamma som, det senaste året, stressar för mycket och stressar upp mig för mycket…. men vi jobbar på det. Vi pratar om det. Jag ber alltid om ursäkt om jag brusar upp för att jag får be dem 10 ggr om att komma när vi ska gå till skolan. Eller när man talar om att det inte går att ha shorts och linne för det är vinter ute och man får ett utbrott utan dess like att hantera. För självklart har mina två små ett temperament, precis som jag har. Och varje dag får man berätta att vi har bråttom för skolan börjar strax och det står människor och väntar på mig på jobbet. Det är svettigt, det är stressigt, det är … ja, det tär. Tålamodet ryker ganska fort. På oss alla. Men då jag har varit med om att få utmattningsvarningen förra året så är jag närmare att ta mig själv i kragen hela tiden. Bara de senaste månaderna känner jag ett visst lugn jag inte har gjort på länge. Jag andas. Kanske är det inte värt att gå in i varenda utmaning barnen ger mig. Jag försöker att andas och räkna till 10. Har ni läst boken om Trumpe, den lille elefanfen med stort temperament. Har till och med bett mina tjejer att säga till mig om jag börjar bli irriterad. ”Räkna till 10, mamma….” Ja… ibland fungerar det.

Jag tror det är många av oss som känner att vi inte räcker till. Att vi inte duger som mammor. Personligen så känner jag så ganska ofta. Innan jag fick barn så hade jag en illusion om hur det skulle vara. Åh, jag ska aldrig skrika. Och om hur jag skulle vara som mamma. Lugn och sansad. Ganska roligt, för sån är jag ju inte ens som person. Men åh, Moder Jord herself….. men jag är inte sådan som mamma. Men jag är en bra mamma, för jag älskar mina barn. Jag vill dem väl. Sen att de faktiskt driver mig till vansinne ibland tillhör tydligen det normala. Att barn gnäller är normalt. Att barn har dramatiken nära till hands är också normalt. Det är JAG som måste ändra mig. Som sagt, de senaste månaderna försöka jag att inte gå i taket över varenda lite grej, som jag lätt gör när jag är stressad, trött och .. ja, trött. Nu försöker jag samla mig lite, andas, uppskatta de stunder då vi inte retar varandra. Jag uppskattar allt mycket mer då. Att inte ta det allt för personligt när min dotter säger att hon vill ha en annan mamma, eller när de vill att jag ska flytta. Oftast när de inte får som de vill, att jag inte gav dem godis mitt i veckan eller att de inte får en smörgås innan maten, utan morötter. Gör jag dem illa? Nej, aldrig. Men under de perioder då jag var som mest stressad, då är jag inte riktigt så lugn och sansad som jag vill vara som mamma. Jag jobbar alltid på det! Tillsammans med mina barn och med min man. Men de gånger då jag själv har agerat som en 2-åring för att jag helt enkelt inte orkar …. då är min man där och stöttar mig. Att det kanske inte är helt konstigt att man får spel ibland. Jag får alltid dåligt samvete om jag blir arg på mina barn. Vi löser alltid konflikter efteråt. Eller så tar det en stund, så kommer mina barn och ber om förlåtelse. Eller flera timmar. Men de kommer. De vet om de har gjort fel. Och de kramar mig alltid extra mycket om de sagt ”dumma” saker. Som boken om Mamma Mu och Kråkan. Ibland är det svår att säga saker direkt, utan det måste gå en stund först. När man själv är redo.

Så mammor och pappor där ute. Kämpa! Andas. Krama era barn. De är vår framtid. Vi måste rusta dem för allt som komma skall. Ett tryggt kärleksfullt hem kan väl inte vara en bättre start i livet. Jag misstänker att jag inte är den enda som ibland kan känna mig usel och otillräcklig. Men jag gör verkligen allt jag kan för mina barn! Gör inte ni?

 

OMG… ibland går tiden fort…..

Tiden går så sjukt fort ibland. När jag skrev upp på att blogga här, på Familjeliv, så var jag inställd på att regelbundet skriva inlägg. Så hände det…… jag började jobba som en tok. Och jag skriver inlägg hela tiden…i mitt huvud. Sen …. när jag väl har tid, en stund på kvällen, när barnen äntligen sover…. då är jag helt slut i bollen. Orkar inte mer än att lägga mig i min makes armar och bara andas. Förmodligen dricka en kopp kvällsro….. sen låsa in tankarna över natten så att jag kan få sova en liten stund. Mellan de gånger då ungarna väcker en… och det blir ett par gånger. Men men… så det har inte blivit minst 3 inlägg i veckan. Det blev helt plösligt… INGA!!

Fan…… gör om och gör rätt!!

So here goes…..

Nu har det varit många långa månader av hårt arbete och jag känner att jag kan andas ut. Lusten att skriva har kommit tillbaka. Den finns där alltid, vet bara inte hur jag ska få ner de där tankarna på papper.

Häng med nu….. det kommer bli kul!!!

I promise

 

TJEJFEST

En gång om året brukar jag bli inbjuden till en härlig tjejfest. I år var 19e omgången av detta spektakel. Organisatörerna är Mia, Petra och Annelie. De blandar sitt härliga umgänge från Örebro med några gamla och nya vänner varje år. I år fick vi njuta av Små Dalarögård. Så sjukt kul!

Vi började med en fantastisk lunch och lite god cava. Sen lek såklart. Detta var en kommunikationsövning. Vi blev ihopparade. En i laget stanna kvar på gården och kommuncierade till oss vart vi skulle bege oss. Sprang omkring som yra hönor på ägorna och letade efter olika ledtrådar som vi sen levererade till vår ”ledare”. Mia, du är bäst! Bästa ledaren 😉 Själv förstår jag inte varför alla kallar mig för en vinnarskalle. Jag uppfattar mig själv inte som en sådan. Tycker i och för sig inte om när andra fuskar. Men att inte vinna är ju ok. Jag kanske har en annan attityd när det kommer till jobbet. Hur som, mitt lag sprang! Något jag inte är så van vid. Det roliga var att det var just Agneta Sjödin som fick tag på walkietalkien och sen såg vi bara hennes ryggtavla. Jag och Anna sprang efter och jag flåsade mest…h hahahahha. Hade bra med träningsvärk dagen efter. Svettades som en GRIS!

Bästa laget! Gott med skratt OCH vi kom på en delad tredje plats. Kolla in hur svettig jag är!!!!!! ; )

Sen bastuhäng med privat bastu, bubbelpool och hav. Självklart så skålar vi för det vinnande laget. Grattis igen! ( Fick ni bilder/sms på alla delmål eller hur var det egentligen? Nej, jag är ingen dålig förlorare… hahaha )

Finns det något skönare stund än den efter bastun på bryggan. Kall dryck, solsken och goda vänner. Magiskt! ( förrutom att jag har mat mellan tänderna…. )

Många badade men jag är inte där än. Jessica, var det skönt?

Middagen!!! Åh, middagen! Så härligt gott. Här är förrätten med löjrom. Brukar älska att ta bilder på maten vi äter, men jag var så hungrig att jag bara kom ihåg förrätten. Vi fick röding till varmrätt och sen en mumsig efterrätt med jordgubbar, glass och Dulce De leche. ( kolasås typ )Mätt som en plätt. Tyvärr var dock volymen/ akustiken inte perfekt kan man säga. Sjukt högt! Jag som har lite tinitus visste att det skulle tjuta i öronen på natten.

Därför gick vi ut och satte oss. Värmde oss med filtar och skratt. Snart var hela gänget ute. Här är min fina BFF Jill Parnevik ( till höger ) och Malin, vår gemensamma vän. Mysigt! Malla var dessutom min roomie.

Kvällen avslutades med lek och stoj. Jag var nästan på väg till sängs, då jag hade en tidig arbetsdag som väntade på måndagen. Men jag kunde inte motstå Charader. Vet inte var jag fick luft ifrån, för jag var så trött, men jag hade så kul och gick ALL IN. Tack tjejer för att ni lät mig! Det var ju kul ju.

Charaderna drottning just denna kväll. Enligt mig själv asså. Galet kul! Det var en härlig tillställning att få vara med på. Tack bästa Mia, Petra och Annelie för att ni alltid fixar och ställer till med bästa partyt! LOVE YOU

 

Nära nu…..

Ja, det har varit en intensiv vår med mycket jobb. Mest jobb känns det som. Det är investerad tid, som jag brukar förklara. Får oftast frågan om jag får betalt när jag går in i studion och skriver musik. I WISH! Det är inte riktigt så det fungerar, tyvärr. Vi låtskrivare får inte betalt förrens låtar spelas på radion, tv, live eller streams på Spotify el. liknande. Helt så ska ju ni lyssnare köpa låtarna på iTunes. Det är trevligt. Men det bästa är trots allt radion och att artisten är ute och spelar dina låtar live. Så session efter session är alltså bara investerad tid. Jobbar på att skriva så bra låtar som möjligt, för att någon ska vilja framträda med dem. Konstigt? Ja, men det är också som ett gift, det här med att srkiva musik. Nu när jag är lite varm i kläderna och har skrivit mycket, så är det så kul att hela tiden utveckla sin förmåga. Vad är det lyssnaren vill ha? Hur skriver man bättre texter? Melodier? Jobba med nya artister? Ja…… det är mitt jobb helt enkelt.

Som det här sköna gänget…… vi lyckades skriva något som faktiskt kommer kunna spelas på Spoitfy snart. Väldigt snart. Hoppas ni tycker om det lika mycket som vi gör. Sigrid är en grym tjej att jobba med och ger sig inte i första taget. En sommarsmash hoppas vi på att kunna leverera till er alla.

Jag trodde att detta skulle bli min sista session innan semestern… men jag återkommer till varför det inte blir så. Dock så var det en galet lång dag för vi gav oss inte. Det är precis som det ska vara. Vända på varenda sten för att hitta det rätta. John Lundvik är en magisk sångare. Satt och grät när han sjöng och det är inte ofta.

Och skrattade massor!!!!!!

Nu är det iallafall bara 3 dagar kvar till semestern. Längtar verkligen!! Idag åker vår lilla nyinköpta båt in på service, då den pajade för några veckor sen. Håller tummarna att det inte är allvarligt, så att vi snart kan få ankra ut och bara mysa. Puttra på, upptäcka skärgården, bada och ha sommarlov med barnen. Snart kommer syrran hem från USA också, men kusinerna. HÄRLIGT!!!!

Hoppas ni njuter och att ni får lite sol på semestern, om ni har någon. Vad ska ni hitta på? Några bra tips på skärgårdsbesök, i Sthlms skärgård?

VARM KRAM

Mama Jo

 

Ljuvliga Midsommar

Det var en riktigt härlig midsommar i år. Solen sken på dagen och regnet höll sig borta ända tills kvällskvisten hos oss. Spenderade den traditionsenligt ute i Åkersberga med större delen av klanen Parnevik. Det är antingen där vi befinner oss på midsommar, eller ute i skärgården med min familj. Det har varit lite enklare att stanna kvar hemma i Åkersberga pga barnen och nu jobbar vi så mycket fortfarande. Hinner knappt landa innan man ska hem igen om man drar ut på ön. Vi hade hur som en underbar midsommar!

Samlad kring vänner och njöt av god mat och dryck. Kul att Peggan fick en dag ledigt för att vara med familj. Det händer inte så ofta. Vi hann till och med sitta ner och prata lite. Det går fort i hennes värld, som vanligt. Nu för tiden finns jag vid sidan om och när det behövs. Mest i studion för att skriva musik, där vi trivs som bäst. Så stolt över den galna resan hon gör och som vi är med på. COOL DU ÄR!

Sköna människor som förgyller livet! De här två, min man och Mia…… hahahha…. de är bäst på att skratta! Bra energi på er två guldklimpar! Always.

Utan filmkamera är det svårt att känna igen den här mannen. Filmar allt! Always! Anytime. Hur många timmars film har du egentligen samlat på dig under åren, Jeppe?

Den här tjejen är grym på att fotografera. Något som jag själv tycker är roligt och intressant. Tar mig inte tiden bara. Nu har jag dammat av min systemkamera och tänkte fotografera mer i sommar. Porträtt är så kul. Titta hur vacker är inte den här bilden. Och tjejen! Midsommaridyll! Fina Penny.

Det är kul med nya vänner i livet! Här är en tjej som kommit in i mitt liv det senaste året. En granne till våra bästa vänner Jill o Pu. Asså, vi bara myser! Eller hur Pillan. Livet är Gött ju!!! Så kul att dela guldstunder med er och er fina familj.

Sophie är ingift i familjen Parnevik, kan man säga. Esther Vallee går hon under som artist. Riktigt vass och något att hålla utkik efter. Esther, you rock!

Å så min lilla familj. Mina döttrar och make. Det var verkligen en härlig dag och jag tror vi alla njöt! Det här gänget är det viktigaste i livet! Älskar er gränslöst!

Tack fina familjen Parnevik, för att ni öppnar ert hem åt så många gäster år efter år. Det var en underbar midsommar! Tusen tack för fina minnen!