Innan skeppet sjunker…..andas!

Det är oroväckande att läsa på internet om hur många som mår dåligt. Hur många som har blivit utmattade i 2017. Hur många som känner sig deprimerade för tillfället. Det tråkiga är att jag känner igen mig i det som skrivs. Just nu, i skrivande stund, så har jag återigen blivit påmind om hur viktigt det är att vara snäll mot sig själv, mot de man älskar. Att återhämta sig och att ta hand om sig. Har jag gjort det som jag sa att jag skulle göra 2017? Svar nej. För det är SÅ KUL att jobba. Det är så roligt att efter så många år äntligen vara igång igen. Barnen är lite större så jag har lite mer utrymme för att utveckla mig själv och min egen karriär. Jag hade dock aldrig trott att det skulle vara så svårt att kombinera dessa två roller, mammarollen och yrkesrollen. Det kändes så lätt i början. Men jag är en arbetsnarkoman, när jag väl kommer igång. Skulle kunna vara i studion 24/7, 7 dagar i veckan, om jag inte hade en familj. Musiken är idag min drog, min kick, det som får mig att gå igång. Men utan min hälsa och min energi, så blir det ingen musik. Det finns inga melodier kvar i mig då. Det som kommer ut är inte så bra, om jag själv får säga. Som mamma är jag inte den jag vill vara om all min energi är tömd i arbetet. Min kropp och själ skriker på mig att nu är det dags! Enough is enough. Trodde KBT i våras skulle hjälpa mig att organisera mig bättre, att må bättre. Jag har redan glömt det verktyg jag fick. Eller valt att glömma. Nu tar jag tag i det igen. Att vara småbarnsmamma är en av de svåraste uppgifter jag någonsin har haft. Jag är ju liksom gjord för att vara en bra mamma. Det sa alla till mig innan jag fick barn. ” Åh, du kommer bli en sån bra mamma.” Ok, då måste det ju vara så. Trodde det skulle vara som en dans på rosor, men tji fick jag. Allt skulle ske på en gång. Vara världens mamma, skriva världens bästa låtar, vara den bästa fru ever allt vad det innebär, laga all mat à la restaurant och vara den coolaste mest omtänksamma vännen som finns. Det blev inte alls som jag trodde. Men, det blev ju egentligen precis som det ska vara. För det är MITT liv jag lever. Det är min historia och den är fin. Jag skapar den tillsammans med min familj. Tydligen är jag här igen för att jag måste vara det. För att förstå mig själv bättre. Eller?

Efter en meditation jag hittade på Youtube, helt slumpmässigt, så har jag rensat tårkanalerna och fyllt min själ med ljus och kärlek. Jag försöker på ett flummigt sätt lyssna på själen, enligt instruktion. Det gick lätt. Jag kände att jag fick snabba svar. Tydliga svar. Vad behöver jag? Jag behöver mig själv! Mina barn, min man, min familj. Jag behöver göra annat än bara älta musik dagarna i ända. Kanske sticka en tröja, eller virka något? Inte vet jag. Men något annat. Laga mer mat, då det faktiskt är en av mina passioner i livet. Jag behöver min kropp och hjärna och de behöver motion. Det ska de få Nu så….. ! Lättat! Lättad! Lättare! Jag kommer nu att försöka meditera och reflektera varje dag. Något som jag anser bli en av mina återhämtningssätt. Promenera i frisk luft och natur. Yoga, det var länge sen jag gjorde. 2018 är kanske det året jag hittar tillbaka till yogan.

För jag vet en sak säkert. Jag är precis den jag ska vara. Jag är unik, precis som alla andra människor. Vi är alla unika. 2018 kommer att bli ett fint år, det med.

Laddar om. Tar på mig kläder. Torkar tårarna. Kanske tar på mig lite smink, om jag orkar. För mina barns skull, så ska jag orka. De kommer snart hem och då är det pyssel på agendan. Kompisar ska följa med hem, barn ska skjutsas till kalas, presenter ska fixas. Ja….. mamma Josefin, det är jag det.

Sen ska jag mysa hela fredagen lång. Tända brasan, äta tacos eftersom barnen vill det, kramas massor.

Någon som känner igen sig ?

Vad gör ni för att känna er lättare?

Varma kramar och jag önskar er massa fredagmys!

J.

Write a comment