Jag duger! Du duger! Vi duger!

Det är otroligt hur vi stressar fram genom livet. Att så många av oss småbarnsföräldrar faktiskt inte riktigt mår bra. Jobbar för mycket, stressar för mycket, sover dåligt och ….. glömmer att det viktigaste vi har i våra liv är just våra barn! För att du ska få det bästa utav dig… så måste du ju må så bra du bara kan. Så bra jag bara kan!

Idéen till detta inlägg dök upp för ett par veckor sedan när jag satt hos min frisör. Hon frågade hur det var…. ja, med allt. Efter att ha skrämt livet ur henne, kändes det som, när jag berättade om min vardag. Barn som gnäller, barn som aldrig är nöjda, barn som inte vill ha kläder på sig, som inte vill borsta tänderna, som inte vill äta maten jag lagat, som inte vill att pappa ska lägga då det är hans tur,…… jag berättade för henne hur min vardag helt ärligt oftast ser ut. Kände hur min temperatur i kroppen steg. Jag har ältat detta ämne länge nu, i mitt huvud, och känner att nu är det väl dags att jag sätter mig ner och skriver av mig. För jag vet, innerst inne, att jag visst duger som mamma. DU duger absolut som mamma. VI gör det mesta vi kan för att våra barn ska ha det så bra som möjligt och att de ska växa upp med bra värderingar och erfarenheter. Jag vill inget hellre än att mina barn blir stabila, omtänksamma, smarta individer som bryr sig om andra människor och som tar bra hand om sig själv. Vem vill inte det för sina barn? För jag slår inte mina barn, jag misshandlar dem inte, jag älskar dem mer än livet självt. Jag hatar.. och det ordet är ett starkt ord, jag vet…. men jag HATAR människor som inte tar hand om sina barn. Som tar till våld eller ännu värre…. sexuella övergrepp. Er kan jag knappt prata om….. för det växer ett hat i mig. Jag har själv inte utsatts för sexuella övergrepp som barn, men det är en av mina största fasor i livet….. att någon skulle göra mina barn illa. Då vet jag inte vad jag är kapabel till att göra……… Så…. phew.. …kände hur pulsen ökade där…. Jag vill skriva om det faktum att vi duger! Du duger! Jag duger!

Här är mina två små busungar på väg in till stan med mig. Vi skulle titta på när Peg uppträdde.

När jag satt där hos min frisör och gav henne min vardag, så delade hon med sig av en annan historia. Det var en bekant till henne, som hade det otroligt tufft med sin 7-åring. Ingenting dög. Hon var värdelös som mamma och kände sig helt uppgiven. Verkligen helt uppgiven! Jag blev berörd och ville egentligen finna denna kvinna och krama om henne och säga just…. ” Du duger! Du ÄR en bra mamma !”. Vi gör så gott vi kan med de medel vi har. Mina barn har allt de behöver. Mat på bordet, varma kläder, en säng att sova i och massor utav kärlek. De växer upp i ett kärleksfullt hem. Sen har de en mamma som, det senaste året, stressar för mycket och stressar upp mig för mycket…. men vi jobbar på det. Vi pratar om det. Jag ber alltid om ursäkt om jag brusar upp för att jag får be dem 10 ggr om att komma när vi ska gå till skolan. Eller när man talar om att det inte går att ha shorts och linne för det är vinter ute och man får ett utbrott utan dess like att hantera. För självklart har mina två små ett temperament, precis som jag har. Och varje dag får man berätta att vi har bråttom för skolan börjar strax och det står människor och väntar på mig på jobbet. Det är svettigt, det är stressigt, det är … ja, det tär. Tålamodet ryker ganska fort. På oss alla. Men då jag har varit med om att få utmattningsvarningen förra året så är jag närmare att ta mig själv i kragen hela tiden. Bara de senaste månaderna känner jag ett visst lugn jag inte har gjort på länge. Jag andas. Kanske är det inte värt att gå in i varenda utmaning barnen ger mig. Jag försöker att andas och räkna till 10. Har ni läst boken om Trumpe, den lille elefanfen med stort temperament. Har till och med bett mina tjejer att säga till mig om jag börjar bli irriterad. ”Räkna till 10, mamma….” Ja… ibland fungerar det.

Jag tror det är många av oss som känner att vi inte räcker till. Att vi inte duger som mammor. Personligen så känner jag så ganska ofta. Innan jag fick barn så hade jag en illusion om hur det skulle vara. Åh, jag ska aldrig skrika. Och om hur jag skulle vara som mamma. Lugn och sansad. Ganska roligt, för sån är jag ju inte ens som person. Men åh, Moder Jord herself….. men jag är inte sådan som mamma. Men jag är en bra mamma, för jag älskar mina barn. Jag vill dem väl. Sen att de faktiskt driver mig till vansinne ibland tillhör tydligen det normala. Att barn gnäller är normalt. Att barn har dramatiken nära till hands är också normalt. Det är JAG som måste ändra mig. Som sagt, de senaste månaderna försöka jag att inte gå i taket över varenda lite grej, som jag lätt gör när jag är stressad, trött och .. ja, trött. Nu försöker jag samla mig lite, andas, uppskatta de stunder då vi inte retar varandra. Jag uppskattar allt mycket mer då. Att inte ta det allt för personligt när min dotter säger att hon vill ha en annan mamma, eller när de vill att jag ska flytta. Oftast när de inte får som de vill, att jag inte gav dem godis mitt i veckan eller att de inte får en smörgås innan maten, utan morötter. Gör jag dem illa? Nej, aldrig. Men under de perioder då jag var som mest stressad, då är jag inte riktigt så lugn och sansad som jag vill vara som mamma. Jag jobbar alltid på det! Tillsammans med mina barn och med min man. Men de gånger då jag själv har agerat som en 2-åring för att jag helt enkelt inte orkar …. då är min man där och stöttar mig. Att det kanske inte är helt konstigt att man får spel ibland. Jag får alltid dåligt samvete om jag blir arg på mina barn. Vi löser alltid konflikter efteråt. Eller så tar det en stund, så kommer mina barn och ber om förlåtelse. Eller flera timmar. Men de kommer. De vet om de har gjort fel. Och de kramar mig alltid extra mycket om de sagt ”dumma” saker. Som boken om Mamma Mu och Kråkan. Ibland är det svår att säga saker direkt, utan det måste gå en stund först. När man själv är redo.

Så mammor och pappor där ute. Kämpa! Andas. Krama era barn. De är vår framtid. Vi måste rusta dem för allt som komma skall. Ett tryggt kärleksfullt hem kan väl inte vara en bättre start i livet. Jag misstänker att jag inte är den enda som ibland kan känna mig usel och otillräcklig. Men jag gör verkligen allt jag kan för mina barn! Gör inte ni?

Write a comment