Alla hjärtans dag blir aldrig densamma

Jag har valt att prata om ett ämne idag som kanske inte är ett klassiskt Alla Hjärtans Dags tema. Nej, det är nog så långt bort från allt som har med rosor och choklad att göra. För mig kommer aldrig Alla Hjärtans Dag vara densamma igen, efter den 14 februari, 2005.

Då var jag i ett förhållande med en annan man än min numera make Boston. Jag tror att vi någonstans innerst inne visste att det inte skulle bli vi för alltid, men vi levde som i en bubbla just då. Jag var relativt nyss hemflyttad från mina 12 år utomlands och hade börjat mina studier på Kulturama. Musiken var det viktigaste och tog upp all min tid. Min dåvarande pojkvän var stöttande på alla sätt och vis och var en av de första snälla män jag faktiskt hade varit tillsammans med. I min ungdom kanske jag inte alltid gjorde rätt val av män, kan man säga. Hur som, några tecken på att jag visste att vi inte skulle hålla var att han inte var särskilt förtjust i barn. Något av min största dröm då var att just få barn en vacker dag. Har varit i hela mitt liv.

En dag, efter ca 6 månader, fann jag mig gravid, till min stora sorg. Precis….. läs sorg. Det som skulle vara den lyckligaste dagen i mitt liv var en av de mörkaste. Inte nu! Inte vi! Jag var inte redo just då. Jag var så oerhört förkrossad och arg på att detta kunde ha skett. ( Det var i ett byte av p-piller det skedde, om jag kommer ihåg det rätt). Otroligt klantigt, men ännu mer sorgligt. Vad skulle jag / vi nu göra? Något som är så otroligt mirakulöst…… något som ska skänka så mycket glädje? Jag kommer ihåg att han sa….. ” Du får bestämma!” Konstigt nog så kände jag svaret omedelbart i mig. Inte nu, inte vi. Jag såg framför mig varannan vecka och det var inte så jag hade önskat det för mina framtida barn. Den 14 februari 2005 gjorde jag abort. Varje Alla Hjärtans Dag blir jag påmind om det beslutet. Finns ingen mening med att undra om hur allt skulle ha blivit, vem det var som hade valt att komma till mig…… jag tog ett beslut som jag kände var rätt för barnet och för mig. Jag var alldeles för självisk i mitt liv just då. Hade precis börjat leva ut min dröm, om att få skriva musik och lära mig allt om komposition och sång. Jag visste även då att vår tid som ett par var räknat. Det som hade funnits dog den dagen.

Tillsammans med 3 olika väninnor, vid 3 olika tillfällen har jag gått igenom deras aborter tillsammans med dem. En av dem i USA. Det var en mindre bra upplevelse, allra mest för min väninna. Runt hörnet från oss fanns en abortklinik och varje dag tvingades vi att höra på demonstranterna. Se deras skyltar och höra deras hemska utrop om mord och orättvisa. Jag led så med min vän. Hon var dessutom av en viss religon som inte hade varit förlåtande av ett utomäktenskapligt barn. Allt var fel för henne, inklusive mannen. Idag är hon lyckligt gift med 3 vackra barn. En annan väninna var hemma hos mig. Vi hade samlats, 3 nära vänner, och följde med henne under dagen. Det var, på ett makabert sätt, fint. Vi var där med henne. Hade inte velat att hon skulle vara själv under ett sånt tufft dygn. Hon är idag lyckligt gift med 2 fina barn. Själv valde jag att skrapa mig. Jag visste inte att det fanns andra alternativ. Det var en bra erfarenhet och jag las in på morgonen och blev hämtad på eftermiddagen. Blev mycket väl omhändertagen. Idag är jag lyckligt gift och oerhört stolt mamma till två små flickor. Innan jag fick dem fick jag 2 missfall. Det berättar jag mer om i ett annat inlägg.

Kanske känner ni att detta är alldeles för grafiskt, för detaljerat, för personligt att skriva om. Jag väljer att skriva om det för jag hoppas att det hjälper iallafall minst en annan medmänniska i sin sorg eller i sitt beslut om att kunna få välja över sin egen kropp. Jag har haft dåligt samvete, men samtidigt så vet jag att jag gjorde rätt. Det barnet, hade det varit ett friskt barn som hade klarat sig genom graviditeten, hade inte fått den bästa mamman just då. Förutsättningarna var inte de bästa. ( Jag tror dock att man kan verkligen få det att fungera om man vill och känner att man vill ta det beslutet. Det krävs kärlek och trygghet till att börja med. Det andra löser sig väl, hör jag många säga. ) För mig önskade jag hitta den bästa pappan till barnet och partnern till mig. ” Tacka själen för att den valde dig och be den återkomma när du är redo” , var det någon som sa till mig. Det var precis det jag gjorde. Sen hade jag min familj jag kunde vända mig till och få stöd. Min mamma och mina systrar fanns där för mig i min sorg. Och självklart min dåvarande pojkvän. Han var en gentleman i det hela. Det tog slut några månader senare. Vi avslutade det hela odramatiskt och som vänner.

Om du blir ofrivilligt gravid, måste du behålla barnet då? Jag tänker på kvinnor som har blivit våldtagna och tragiskt nog blivit gravida. Något så oerhört sorgligt och orättvist. Har du stöd? Vågar du lyssna på dig själv och ta det beslut som är rätt för dig och ditt barn? Missbrukare som blir gravida? Hur rättvist är det mot barnet, att få en sån orättvis och ohälsosam början av sitt liv? De där 9 månaderna i mammans mage är heliga. Jag älskade att känna att en människa växte i mig. Att jag fick äran att vara den som fick bära just det barnet. Säger inte att jag älskade hela tidsförloppet som gravid, men just äran att få vara modern. Hade det stundtals jobbigt, som många av oss har tror jag.

Idag ser jag tillbaka på mitt beslut och vet att jag gjorde rätt. Till slut hittade jag mannen som jag ville dela resten av mitt liv med. Vi har idag våra två skatter att glädjas över, att vara stolta över och att få rå om och ge dem så mycket trygghet och kärlek som vi bara kan. Jag är en stolt mamma. Sen är jag en mamma som jobbar varje dag med att bli en bättre mamma. Att vara så bra jag någonsin kan vara. Att lära känna mina barn på djupet för att veta vad just de behöver. Vi är ju alla olika. Men ingen dag är den andra lik för mig som mamma. Dock så är varje dag lärorik.

Det är tabu att prata om abort. Det verkar vara svårt att prata om missfall. Om att inte älska att vara gravid. Om förlossningsdepression. Jag fann tröst i att läsa andras historier under mina svåra stunder. Jag fortsätter att skriva om både mina svåra stunder som mamma och de mindre svåra stunder. Som att få 2 missfall, eller att ha ett barn som satt fast under revbenet under 3 månader, att genomgå (misslyckat ) vändningsförsök eller foglossningsbesvär. Att ligga inne på sjukhus med en baby som har RS, ha ett spädbarn som har astma eller bara det faktum att jag upplever det sjukt tufft att vara småbarnsmamma. Allt det där är ju bara struntsaker i det stora hela. Men kan min historia och erfarenhet vara stöd för endast en annan mamma eller pappa så har jag inte öppnat upp mig i onödan.

Med de orden önskar jag er en härlig tisdag. Kom ihåg, det är trots allt bara en helt vanlig dag idag. Varje dag är Alla Hjärtans Dag.

All min kärlek

Mama Jo

PS. Hä kommer några bilder som får mig att gråta av glädje. De allra första stunderna tillsammans med våra flickor.

Min man med vår förstfödda. Jag fick göra ett planerat kejsarsnitt, då T satt i säte. Så här har de precis tagit ut henne och Boston fick ta hand om henne.

Vi njöt av att äntligen ha fått våran lilla sessa till världen.

Här är jag gravid med vårt andra barn. Jag blev gravid igen när T var 6 månader gammal. ” Be careful what you wish for”, säger man ju. Jag önskade mig 2 innan 40. Det gick i uppfyllelse.

Punktlig var hon. Kom på den beräknade dagen och det var en vaginal födelse. Har haft förmånen att uppleva de båda olika födslarna.

Det första mötet mellan systrarna. Kärlek från första stund.

De mina, de fina, mina allt. Jag älskar er mer än vad ni någonsin kan förstå.

Tack till er alla som läser mina ord, mina tankar och om mina erfarenheter. Ha nu en underbar tisdag. Stor kram

Write a comment