Sträckte ut en hand och för det skäms jag inte!


Det är mycket som pågår i min hjärna just nu. Jag rensar, uppgraderar, vilar, funderar…. funderar lite till. Rannsakar, vrider och vänder på tankarna, känslorna, diskuterar, gråter, blir arg. Ja, det är mycket. Men jag har valt att sätta igång den här processen då det helt enkelt inte fungerade att fortsätta på det vis jag jobbade. På det sätt jag levde, utan gränser. Sen att sätta gränser är väldigt svårt, tycker jag. Det jobbar jag på. Faktum är att just nu jobbar jag på allt. Men i lugn och ro. Det blir lätt för mycket snabbt. Utmattad? Gått in i väggen? Jag har inte en aning, men jag märker en definitiv skillnad i mig nu mot innan sommaren. Jag är trött, saknar den energi jag ofta brukar ha, glädjen till det mesta är relativt svag. Väldigt känslig. Känsligare än vanligt, ska tilläggas. Väldigt mycket upp och ner. Bara det tär på mig, bergochdalbanan. Men …. jag sträckte ut en hand och nu är jag så glad att jag vågade sätta mig hos läkaren på vårdcentralen och bryta ihop. Hon plockade upp hur jag mådde och skickade mig vidare till nästa instans. Nu får vi se hur långt det tar mig, men jag började snabbt med medicinsk yoga. Jag bytte om lite på jobbet, bytt uppgifter och fokuseringen ligger nu på min musik och skrivandet. Bara det kommer ta ett tag att komma in i. Små steg och ett litet steg i taget. Jag känner mig hoppfull även fast jag bara precis har bara lyft på locket och börjat den här resan …. igen. Den här gången är det för mina barns skull. För att de ska få den bästa mamman de förtjänar. För att min man ska ha den bästa versionen av mig. För att min familj ska kunna njuta av varandra och varenda minut vi har tillsammans i detta liv. Jag älskar mina kloka flickor mer än någonting annat och jag vill ge tillbaka till dem allt det som de ger mig.

Att ha ett kreativt jobb och vara en superkänslig kvinna är inte lätt alla gånger. Jag skapar varje dag och bedöms för det jag lyckas eller inte lyckas med att skapa. Det är iallafall min uppfattning. Något jag upptäckt under mitt liv är det här ständiga jakten på bekräftelse. Åh, den är döden!!! Samhället vi lever i gör det ju inte enklare heller. Tänker mycket på alla ungdomar som även de råkar ut för just utmattning. De måste hålla sig på topp, bra betyg, rätta kläderna, tillräckligt många ”likes”, snygga selfies, massa polare och blä blä blä! Jag kräks på det hela. Och där sitter jag själv och tar selfies hit och dit. I studion, med polarna, familjen. Ibland undrar jag om jag inte hade mått SÅ mycket bättre av att bara slänga telefonen. Jag har, hör och häpna, få vänner ( typ 2 ) som inte alls använder sig av Instagram eller Facebook. Jag är så imponerad. Hur kan man inte ha Instagram? hahahah….. ja, varför har man instagram, undrar jag ibland? Stressar det mig mer än det gör mig gott? Jo, ibland. Men det är också väldigt kul och nyttigt till och med. Många kontakter knyts genom Facebook idag. För mig är det arbetsrelaterade kontakter som jag har nytta av genom Facebook. Anyways, jag har hamnat på samma plats som jag var för några år sedan, då jag måste också begränsa min tid med telefon och dator. Inte bara mina barn ska ha begränsad tid. Kommer även hoppas att min man gör samma sak, så att vi umgås mer och i en mer närvarande anda.

Närvaro! Det är temat för dagen. Hade ett väldigt bra möte imorse med min ”stressterapeut”, om man nu ska kalla henne för det. Ska snart sätta mig ner med en mindfulness app som jag blev ombedd att ladda ner. Att lära sig att vara närvarande. Det är min första uppgift. Så jag kokar mig en kopp te, tänder ett ljus och andas lite. Samtidigt kokar tomtegröten på spisen som jag lovat flickorna. Ikväll är familjen samlad igen, efter att Boston ( min man ) varit på arbetsresa. Ska bli så skönt att mysa ihop framför brasan, titta på julkalendern och varför inte äta lite risgrynsgröt till middag. Jo, jag tror det blir så. Värme, utifrån och in.

Jag fortsätter att grubbla. Det tar mig framåt.

Write a comment