Akta – Annars SMACK in i väggen!!!

God Morgon Världen!

Det är en underbar morgon. Grått, trist och regnigt, men jag är varm i själen. Idag släpptes Peg Parneviks vackra jullåt som jag har varit med och skapat. Att få sätta melodier till den här unga flickans ord är en av de roligaste saker som har hänt mig i min låtskrivarkarriär. Att inte behöva tänka på orden, utan låta melodierna bestämma. Det är ett lyxigt sätt att jobba för mig. Melodier är jag full av. Hela jag är en melodi på något vis. Jag spelas i dur och moll. Den senaste tiden har just varit lite mollkantad.

Det finns något i mig som gör att jag inte kan sluta. Det gäller nästan allt jag gör. Är det jobba, så jobbar jag all in. Äter jag, då äter jag all in. Vilar jag, ja då är det svårt att få ur mig ur vilomode. Det är den här beroendepersonligheten jag har, misstänker jag. Det som har hänt och därför det har varit så tomt på min blogg, är just att jag hamnade i workmode. Kört på i 100  sen i november 2015, då vi först besökte Parneviks och skrev ” Ain’t No Saint”. Allt har gått så fort. Det blev en hit över natten och då blev vi tvungna att försöka skriva nya hits. Det är inte helt enkelt, att skriva under press. Musik ska flöda fritt, enligt mig. Visst är det ett arbete och det är bara att leverera. Men enligt min erfarenhet så kommer låtarna då man minst anar det. Sen blev det turné med allt vad det innebar. Repetitioner, träning, resor, stress, nerver, press. Det var ett virrvarr hela sommaren. Jag spenderade mer tid på vägarna med teamet än med min familj. Det tog hårt på mig. En hel sommar ”försvann”. Ändå var det en sommar jag aldrig kommer att glömma. För kul var det ju också förstås. Hur som…… redan innan sommaren fick jag några varningar av både läkare och sjukgymnast. För självklart har jag ont i kropp, rygg och höfter. Men biter gärna ihop och kör på. Alla i min släkt och mina nära såg alla varningstecken men lät mig hållas. Jag gjorde ju det jag brann för!

Efter sommaren började det långsamt att ta på mig. Jag kände att jag var nära någon typ av tomhet. Så tack vare, återigen, sjukgymnasten min fick jag hjälp i tid. Fick de varningar jag behövde för att INTE köra rakt in i väggen. Vägen är ändå lång tillbaka och då menar jag att jag håller på att styra om mitt liv. Prioritera om, andas och prioritera mig själv och min familj. För det är det som har tagit mig hårdast, att jag inte känner mig som en bra mamma. Mitt största mål i livet var att bli just en bra mamma. Jag har varit stressad, arg, lättretad och har inget tålamod överhuvudtaget. Skriker mer än vad jag brukar. För ingenting. Jag beter mig ibland som en 2-åring faktiskt. Skäms över mig själv. Det är inte den här bilden jag har av mig själv som förälder. Tillsammans med min man har det blivit många samtal, många tårar och läkande. Ett försök till att förlåta mig själv och att börja om. Varje dag jobbar jag på det, att vara närvarande och försöka koppla bort jobbet. Det är så sjukt svårt. Dock så är jag så tacksam för hjälpen jag har fått hittills så att jag fick chansen att fånga upp mig själv innan det är för sent. Många av mina vänner och nära har hamnat där. Många i vårt samhälle hamnar där. Många småbarnsföräldrar hamnar där. Det är fel. Vi måste lugna ner oss lite och se saker och ting från en annan vinkel. Ta tag i problemet innan det är för sent. Det finns hjälp att få. Sträck ut en hand.

Det är verkligen inte synd om mig. Detta är inte ett ”tycka synd om mig” inlägg. Inte alls ! Tvärtom. Vi måste prata mer om våra känslor, om hur vi kanske känner oss otillräckliga i sammhället. Vi ska vara världens snyggaste, framgångsrika, effektiva och bästa föräldrar samtidigt. Enligt mig, så fungerar det inte! Stop säger jag bara. Det går inte. Föräldraskapet måste komma först. Barnen måste få komma först. Vi har ju tagit ett beslut att bli föräldrar oftast och då får man ett ansvar. I den här otrygga världen vi lever i måste vi se till att våra barn blir trygga. Att de vet att de duger, alltid! Jag värnar om det här ämnet. Det är viktigt. Kan vi hjälpa varandra? Stötta varandra? Hur går vi vidare och hjälper andra i samhället som upplever samma sak?

Jag börjar med att blotta mig och mina känslor. För vi är inte ensamma. Det finns många där ute, föräldrar eller inte, som lever i stress. Stress är en stor stor bov i vårt samhälle och vi måste hjälpas åt att motstå dess kraft. Dess giftiga dödliga kraft som den faktiskt har.

Idag väljer jag att andas. Jag lägger mig ner på golvet och gör övningar. Försöker att stänga av telefonen när barnen kommer hem från förskolan. Ända tills att de sover. Den tiden är helig. Jag försöker iallafall. Lyckas inte alla dagar men det är mitt mål. Min hälsa står på spel och så fort jag kurerat mig från en lång utdragen förkylning så sätter jag igång med träningen och kosten. För jag har verkligen säckat ihop! Hur orkar man då, om man inte har hälsan rent fysiskt. Ät nyttigt! Drick vatten, sov och ta hand om din kropp. Ytterligare ett mål. Visst vill jag gå ner i vikt, det vill jag alltid. Men det handlar nu om hälsan. Att orka. Att vilja leva ett friskt liv. Fysiskt och psykiskt. Tillsammans är vi starkare!

Stor kram / Josefin

blogg1

( bild lånad från www.wallpapersok.com )

4 kommentarer

  1. Jossan, det här behövde jag läsa idag. För min egen skull… tack kram!

  2. ❤️Kram❤️

  3. HEJA DIG!! Stor kram fina du <3

  4. En dag i taget ❤️Så enkelt men svårt .. när vi kommer på att ta livet en dag i taget så blir livet lugnare och vi får distans till saker o ting ! En dag i taget ❤️❤️❤️ Prova 😌😍ingen av oss vet vad som komma skall varför stressa och tro att vi någonsin kan påverka framtiden .. vi kan drömma och ha våra mål men vi måste också stanna upp och njuta av det lilla som kanske kramen från våra barn ❤️Samtalet med våra vänner , promenaden .. listan kan göras lång men jag lovar om vi varje dag tar en dag o taget så känns det inte som om livet flyr ifrån oss ❤️❤️❤️😇Stor kram

Write a comment