Om mig

Josefin Glenmark-Breman heter jag. Till yrket är jag låtskrivare och sångerska. Den viktigaste rollen i mitt liv är den att vara mamma till mina två döttrar, Tillie och Vega, och fru till min man Mathias ”Boston” Breman. Vi bor norr om Stockholm i en förort nära till vattnet och skärgården. Där finner jag lugnet i den vardag som oftast är full av högt tempo, energi och kreativitet. Där försöker jag landa och återhämta mig, i tryggheten av vårt hem kärleken till min familj.

Är uppvuxen i en musikfamilj. Min mamma heter Ann-Louise Hanson och pappa Bruno Glenmark. Kusinerna är Anders och Karin Glenmark. Och så har jag två fina systrar, tvillingarna Jenni och Jessica. Så, då har vi det överstökat, eftersom det är en fråga jag ofta får. Det har alltid funnits musik i mitt liv. Som 6-åring spelade jag in min första singel, Galen i Glass. Det blev turnerande med mamma och pappa ändå från spädbarnsåldern. Redan som 13-åring körade jag till mamma på turné. I många år letade jag efter mitt eget kall här i livet, och musiken visade sig vara mitt liv. Idag lever jag med musiken på ett sätt jag aldrig trodde skulle få uppleva. Lever min dröm. Ingen dag är den andra lik. Det är mycket studiojobb med olika artister och utvecklande av nya. Otroligt spännande och kreativt.

Bodde utomlands i 12 år och hann med att bo i Frankrike i 3 år, Holland i 1 år, Boston i 3 och sen Los Angeles i 5 år. Det var en rolig, spännande och lärorik tid i mitt liv. Högt och lågt. Gick i college, teaterskola och jobbade många år på en restaurant i Los Angeles, Locanda Veneta. Det var där jag lärde känna Robbie Williams producent Guy Chambers. Det ledde till att jag faktiskt fick sjunga på en av Robbies album, Escapology. Det var Guy som rådde mig att flytta hem till Sverige och satsa fullhjärtat på musiken. Det var år 2003. Sedan den dagen jag flyttade hem har jag satsat fullhjärtat på att utveckla mig och finna min egen väg i den svenska musikbranschen.

Det hela började på riktigt 2016 då jag skrev ”Ain’t No Saint” tillsammans med Peg Parnevik och Erik Lewander. Det var en låt som gav oss en grammisnominering, 4 x platina och Peg vann P3 Guldgalans pris som bästa nykomling 2016. Vilken början på min ”comeback”. Hade varit föräldraledig i 3 år innan och var redo att ge mig ut på arbetsmarknaden igen. Det var den bästa start jag någonsin kunde få. Sedan dess så har det bara rullat på och idag jobbar jag fulltid med musiken.

Det gick så fort allting, och var så intensivt, att jag ganska snabbt fick en utmattningsvarning från läkaren. Inte helt onormalt, då jag är småbarnsmor trots allt, en totalt gränslös sådan. Det kommer jag skriva om, just hälsan och hur det är att kombinera mammarollen och yrkesrollen. För mig var det så att först ville jag gifta mig och bli mamma innan jag kunde riktigt finna ro i själen. Så nu när jag är där, och det är inte alltid så lätt som jag inbillade mig vara. Men jag älskar båda rollerna. Älskar mina barn över allt annat och älskar att skriva musik över allt annat. Tricket är att finna balansen, så att jag kan fortsätta att trivas i båda rollerna. Återhämtning. Träning. Kost. Sömn. Sådant som jag slarvade med under en tid och det var kostsamt. Det går inte att leva så i längden. Familjen, kärleken och hälsan först. Sen faller alla bitarna på plats.

Jag älskar att skriva, fotografera, laga mat och njuta av livet. Tänker att ni skulle få följa med mig på de olika äventyren i mitt liv. Musiken först och främst. På resan hur det är att kombinera mina olika yrkesroller.

Så glad att ni har hittat hit till min egna lilla vrå. Varmt välkomna!

Kram
Josefin